Historia och historier
2. Krig och fred
Söndagen den 3 september 1939 satt jag och lyssnade på radion och hörde Storbritannien och Frankrike förklara krig mot Tyskland. Ingen bra start för mina gymnasiestudier!
Snart låg stora delar av Sveriges vapenföra män ute vid gränserna landet runt och det var allvarlig karltorka vid lördagsdansen i Folkets Park. För oss tonåringar var den naturliga mötespunkten korvkiosken på stadens torg. Där kunde vi höra Lyckliga Ludde, som hade sluppit undan aktiv militärtjänst på grund av att han var så enormt plattfotad, skryta över sina många erövringar samtidigt som han satte i sig den ena korven efter den andra för att styrka sig.
Han verkade inte få några men av det fastän innehållet i korvarna var en källa för spekulationer. Det gick vilda rykten om kråkor och rävar och annat exotiskt.
Likaledes kunde vi vid korvkiosken höra vår lokale kommunist Nummer Ett målande beskriva hur det ryska flygvapnet snart skulle förmörka Sveriges skyar. Vi skrattade glatt åt hans fantasier, men alla var inte lika roade och han blev snabbt undanstoppad på en tid.
Min far hade sin roll I hemvärnet och min mor sysslade med något "hemligt" vid Posten som alla visste hade med censur att göra. Från faster Néa kom brev att hon nu studerade danska vid Tolkinstitutet i Königsberg. Tidigare hade hon skrivit: "Man ger upp mycket, när man ger upp sina förfäders land. Men det var väl mitt öde". Vi hade inte fått hennes sedvanliga julkort. Tyska posten hade haft problem med dess "judiska" bild och hade inte skickat det!
År 1943 var det dags för studentexamen vid "Karro" i Örebro. Kriiget gick vidare, men efter år av tyska framgångar hade maktbalansen sakta börjat svänga. "Sieg Heil" fungerade inte längre lika bra som förut.
Ett år senare var den obligatoriska militärtjänsten över och jag hade kommit in på Handelshögskolan i Stockholm. Samtidigt invaderades Tyskland av allierade trupper i väst och av ryssarna i öst.
Vist av erfarenheter från mötet med de ryska kosackerna under första världskriget hade Königsberg valt att kämpa till det bittra slutet. Efter mer än två månaders belägring stormade de frustrerade ryska trupperna den hungerhärjade staden och tog den gata för gata i en orgie av våld. Monumenten förstördes, de resterande innevånarna sändes till Sibirien, och tomrummet fylldes av ryssar.
När staden återuppstod på kartan som Kaliningrad var det som om 700 år av tysk historia aldrig hade funnits. Faster Néa var spårlöst borta i krigets virvelvind, och min farmors vitnade ben fick en ny adress. De vilar nu i Nesterov, Ryssland.
I maj 1945 var allt över i Europa och vi var ute på gatorna och skrek ut vår glädje. I augusti tvingade sen "Lillpojken" (Little Boy) och "Fetisen" (Fat Man), de amerikanska atombomberna över Hiroshima och Nagasaki, Japan att ge upp. Därmed var andra värlskriget äntligen slut.
Frågan var nu om efterkrigstiden skulle bli bra eller dålig. Det visade sig snart att både stat och näringsliv skriade efter folk, och jag fick jobb redan innan jag hade blivit utexaminerad civilekonom.
Några år senare var jag byråsekreterare vid Statens Handels- och Industrikommission i Stockholm. På mitt bord låg bland annat Marshallplanen.
År 1952 hade planen gjort sitt, och först tänkte jag söka jobb på UD. Men lönen var för dålig, och i stället ville jag pröva min lycka som handelslärare. Uppe i Sundsvall fanns en tjänst vid stadens handelsgymnasium och handelsskola så jag åkte upp dit för att träffa rektorn. Vi kom snabbt överens.
När vi kom ut från expeditionen mötte vi rektorns sekreterare. Han bar på en hög med ansökningshandlingar till "min" tjänst.
- När ska vi gå igenom ansökningarna?
- Behövs inte!
Det var på den tiden när rektor var kung!