HISTORIA OCH HISTORIER
Jag skrev en gång "om jag någonsin skulle återvända", och tänkte aldrig det skulle hända. Men här är vi nu i Lund. Vi ville inte spela rysk roulette i onödan.
Sedan 2005 när vi flyttade hit från Botswana har jag bland annat hunnit med att fira jubilleum vid Fagertärn i Tiveden. År 2006 hade det gått 150 år sedan min mormorsfar avslöjade tjärnens hemlighet, den röda näckrosen. Vår "flyttfågel" Charlotte och flera andra av den amerikanska grenen kom på besök. Till jubiléet gav min bror Nils ut ett häfte, och jag själv bidrog med några visor på en cd.
Nu är det 2016 och jag har gjort albumet Poetry's Way och öppnat min hemsida. Fortsättning följer. Efter Jambo, Kenya och Pula Botswana får jag väl då säga Morsning, Sverige!
Men låt mig börja från början...
1. Kärt barn har många namn
Jag har aldrig varit särskilt förtjust i födelsedagar. I varje fall inte mina egna. De representerar dagar som har gått, och själv är jag mer intresserad av att få veta vad som kommer att hända. Inte desto mindre finns det undantag, tidpunkter när det är dags att se tillbaka på den slingrande Ödets väg som fört dig till den punkt där du är just nu.
Här satt jag, efter att ha tagit några dagars semester från Utbildningsministeriet i Nairobi, bland elefanter och noshörningar i Kenyas Amboselipark. Borta i fjärran på den andra sidan gränsen till Tanzania reste sig Mount Kilimajaro, Afrikas högsta berg. Jag satt där och filosoferade. Det var alldeles efter årsskiftet, och om några dagar skulle jag fylla femtio.
Jag hade fötts i en tid som i historieböckerna har fått många namn. I Sverige har denkallats "Det glada tjugotalet". I engelskspråkiga länder är den "The Roaring Twenties", medan tyskarna kallar den "Die Goldene Zwanziger", och fransmännen helt enkelt "Les Années Folles".
Glada, brusande, gyllne eller galna, välj vad du vill, dessa var åren med "gin och jazz", spekulationer i aktier, och stora förhoppningar om en ljus framtid efter första världskrigets fasor.
Stora förhoppningar förvisso, men också de hårda realiteterna i ett krigshärjat Europa. Min barndom skulle sammanfalla med tiden för de framväxande fascist- och naziströrelserna.
Tyskland hade förlorat kriget och fallit från Europas topp till dess botten. Skadeståndskraven man hade tvingats acceptera i freden i Versailles hade sått en draksådd av bitterhet, sociala klyftor och ekonomiskt kaos. År 1923 när jag föddes fanns det frimärken som kostade 50 miljarder mark. Tänk dig själv: 50 000 000 000 mark, en stapel av förkrigstidens hundramarkssedlar upp genom molnen, fem gånger så hög som jordens högsta berg. För ett frimärke!
För tyskarna var det då i alla fall enklare att använda Riksbankens nya sedlar från oktober. Hade man bara småpengar som till exempel 20-miljardsedlar så räckte det ändå med tre, och man fick växel tillbaka. Men det gällde att spendera den slanten kvickt medan värdet varade. Snart trycktes 100-biljonsedlar!
Min faster Linnéa, min fars yngsta syster, var gift i tyska Östpreussen och min farmor Helena hade också flyttat dit. Min farbror, Justizrat Karl Zenthöfer, hade sett hela sin inkomst och ansenliga förmögenhet försvinna i denna hyperinflation. I februari 1923 skrev han till min far: ”Så som det nu är ställt i Tyskland kan det inte fortsätta. Vi hoppas att det snart blir krig igen, och att Ryssland eller någon annan ger oss de nödvändiga vapnen. Hellre en ände med förskräckelse än vår nuvarande hungersituation”.
Revansch till varje pris var den annars så sansade juristens desperata önskan. Det var ur sådana känslor som Nazi-Tyskland kom att födas och växa till sin vanvettiga nationella kulmen för att sprida förödelse över Europa.
Efter en valutareform blev det i alla fall snart bättre tider, och man dansade sorglöst charleston. Om man hade problem kunde man alltid åka till den franska psykoterapeuten Émile Coué och upprepa efter honom: ”Jag mår bättre och bättre dag för dag”, till man faktiskt började tro på det. Att lyssna på Ernst Rolf gick också bra.
Coué-metoden fungerade i varje fall på världens aktiebörser. Aktierna gick bara uppåt och uppåt och optimisterna försäkrade världen att så skulle det kunna fortsätta i all evighet. Sorgligt nog tog den fula verkligheten död på den vackra teorin när spekulationsbubblan blev för stor. Det glada tjugotalet gick i graven genom en serie börskrascher världen över. Sen kom trettiotalets svält och stöveltramp. I Tyskland skulle den nya krisen snart föra Hitler till makten.
Min far kunde instämma med Einsteins yttrande att det var underbart att vara vetenskapsman så länge man inte behövde leva på det. Hans uppfinningar gav inga pengar. Arbetslösheten började slå hårt, män med dystra ansikten hängde på gatorna, och min mor grät när nån stal hennes börs med hushållspengarna i köttbutiken. Vi överlevde genom att min far blev läroverkslärare.