HISTORIA OCH HISTORIER
14. Järnormens barn
Nairobi var nu en miljonstad, men för lite mer än 70 år sen hade den bara varit en samling tält i närheten av ett vattenhål som masajerna gett namnet Ewaso Nyirobi,"kallt vatten". Då, vid sekelskiftet, hade engelsmännen byggt en järnväg genom landet. Den kallades "Järnormen" av kikuyerna, startade i Mombasa vid Indiska Oceanen, och gick genom Kenyas inre med Viktoriasjön som mål. Halvvägs var man framme vid masajernas "kalla vatten", och dit förlades järnvägens huvudkvarter. Förläggningen växte snabbt, affärsmän och tjänstemän flyttade in, och år 1905 blev Nairobi koloniens officiella huvudstad.
Nu hade stadens centrum många höga byggnader men samtidigt ett ganska luftigt utseende genom parker och annan grönska. Från flygplatsen i söder hade jag kommit in på Uhuru Highway med till vänster Uhuruparken där man varje år firade Independence Day, och till höger Harambee Avenue med OP och Utbildningsministeriet. Längre upp korsades Uhuru Highway av Kenyatta Avenue.
Kenyatta Avenue sedd från centrala stan med New Stanley till vänster om rondellen och Panafric-hotellet skymtande borta I fjärran.
Tog man till vänster i korsningen kom man upp mot Hotel Panafric och Starlight Club och vidare mot det område där jag bodde. Tog man istället till höger på den vida avenyn med dess långa rader av träd kom man in i stadens centrala turistområde med huvudpostkontoret, och vidare till New Stanley Hotel där jag och mina vänner ofta satt på kvällarna och åt tilapia, den goda fisken som hade kommit hela vägen från Viktoriasjön. På uteserveringen "The Thorn Tree", där man satte upp meddelanden och hälsningar, kunde vi beskåda folkmyllret.
New Stanleys uterestaurang "The Thorn Tree"
Ytterligare en bit uppför Uhuru Highway, fortfarande till höger, låg University Way med universitet. Inne i stan gick Moi Avenue mer eller mindre parallellt med genomfartsleden.
Nästan allt inne i centrum var lätt tillgängligt till fots från mitt kontor på Inspektoratet. Man slapp då alla parkeringsbekymmer samtidigt som man fick motion. Man kunde förstås i stället försöka ringa, men det var ofta mer en övning i tålamod än ett hjälpmedel för kommunikation. Ett samtal från Inspektoratet över gatan till Direktoratet kunde ta timmar. Men till Sverige tog det kanske 10 sekunder!
Centrums "finare" affärskvarter och de av europeer dominerade villakvarteren i Parklands och Westlandsområdena i den snabbt växande stadens norra och västra delar hade sin motpol i stadsdelen Eastleigh i öster och gyttret där bortom. Vid ytterkantens slumområde Mathare Valley kunde man från stora vägen se ut över en vidsträckt, nästan sammanhängande yta av hustak. Där fanns hus byggda av överblivna plåt- eller trä- eller till och med pappbitar, ofta täckta av plastskynken eller med uppskurna tetrapak som takpannor, en lite överraskande men populär "u-hjälp" till tredje världen från min hemstad Lund.
I Mathare med sina stora gäng härskade djungelns lag. Där satte polisen inte gärna sin fot!