HISTORIA OCH HISTORIER
12. Surfning på gammal våg
Kenya gjorde nu ändringar i sin utbildningspolitik. Yrkesutbildning blev en av de nya hörnstenarna, och jag som surfat på yrkesutbildningens våg i Sverige fann att den höll även på min nya arbetsplats.
Under mitt första år i Kenya hade Richard Leakey, son till det berömda antropologparet, varit ute som vanligt och grävt långt uppe i nordväst runt Lake Rudolf, eller Lake Turkana, som sjön döptes om till. Detta var hans turår, för hans team hittade en människoskalle som var minst två miljoner år gammal. Den blev självfallet stjärnan bland samlingarna i Nairobis museum, och fick namnet "Skull 1470" efter sitt katalognummer. Den, och många andra fynd i Afrika, har gett oss anledning tro att kontinenten är mänsklighetens urhem. För mig var det en upplevelse att se den i verkligheten.
Min hushållsfråga hade nu fått en lösning. Den inställsamma trädgårdsmästaren hade snabbt rekommenderat en annan släkting, som enligt honom var både helnykterist och trägen kyrkobesökare. En gång bränd avböjde jag, och fick av goda vänner rådet att en hushållerska var mycket säkrare. På sin höjd kunde några småsaker försvinna. Eunice Wambui var en bit under de fyrtio och ensamstående med barn. Hon såg trevlig ut och hade körkort och ett hus i utkanten av Nairobi där hon hyrde ut några rum. Hon organiserade hushållet, och i fortsättningen stämde bokföringen.
Resor ner till kusten gav mig nya intryck, både av Indiska Oceanens palmklädda sandstränder och av urgammal muslimsk bosättning. De gav mig också tillfälle att se några annorlunda skolor. Mombasas Polytechnic var som hämtat ur "Tusen och en Natt" med sina torn och tinnar. I huvudbyggnaden fanns ett mosaikgolv med springbrunn. Besöken där gav mig också tillfälle att lära känna muslimsk kultur. Det fanns en del att ta in. Deras tideräkning startar år 622, så när jag var nere vid kusten på inspektionsbesök var det på 1300-talet!
I folkskolorna kunde jag få höra eleverna hälsa sin lärare med ett respektfullt "Shikamuu", "Jag håller dina fötter", det gamla arabiska formella sättet att hälsa äldre eller överordnade personer. Så annorlunda, så annorlunda än hemma i Sverige!
En månad varje år fastar man. Från soluppgång till solnedgång under månaden Ramadan är både mat och drycker förbjudna – för att nu inte nämna de glädjestunder med hustru eller älskarinna som annars är vanliga vid kusten under lunchsiestan. Fastemånaden avslutas med helgen Id-Ul-Fitr (Eid-al-Fitr), och varje år den kvällen, när man äntligen fick äta ordentligt igen, var det stor feststämning på gatorna i Nairobi, Mombasa och andra städer. Särskilt i Mombasa var det fullt med gatuförsäljare och festen varade till långt in på natten. Det var nästan värt att resa ner dit bara för att få uppleva det.
Fastan under Ramadan är den fjärde av Islams fem "pelare". Först och viktigast är trosbekännelsen "Det finns ingen annan gud än Allah och Muhammed är hans profet". De andra är bönerna, vanligen fem gånger om dagen, de obligatoriska allmosorna till de fattiga, och pilgrimsfärden till Mecka i Saudiarabien, som ger en särskild hederstitel, "el Hadji".
Ruiner längs kusten vittnade om muslimsk bosättning för längesen. Gedi, 9-10 mil norr om Mombasa, hade varit en sofistikerad swahilistad med stor rikedom, ett magnifikt palats och många moskéer. Den hade haft handelsutbyte med Fjärran Östern, och nått sin höjdpunkt för sexhundra år sen. Skogen runt ruinerna betraktades som helig, en plats för ritualer och offergåvor. När jag besökte Gedi var området ännu nästan orört av turism, och jag, normalt helt okänslig för övernaturliga fenomen, kommer fortfarande ihåg min underliga pirrande nackkänsla. Ruinstadens ögon följde mig vart jag gick.
Gedis andar ser dig?
I landsbygdens byar kunde mina besök Ibland orsaka uppståndelse. Jag kände mig som en sentida Livingstone eller Stanley när byns ungar förtjust omringade mig och pekade - Mzungu, mzungu! Det hände också att jag nån gång då och då tog en busstur ute på landet. Förvånade ansikten mötte mig, en mzungu, en vit man, åker väl inte buss?
Bussturer kunde ha sina egna stunder. På den djupa landsbygden härskade fortfarande gamla seder, och traditionsenligt gick kvinnor ofta med bar överkropp. På den packade bussen kunde jag uppleva Evert Taubes "Det finns ej bättre kuddar än hennes runda barm" när jag klämdes in i ett hörn av överflödande skönhet.
Men utfallet var långt ifrån säkert. Det kunde lika gärna hända att jag fastnade mellan två beniga gamla kärringar med en höna i näven. Sånt är livet. Inga garantier alls!